Klara Marie ägs inte av något rederi. Hon hålls flytande av en förening — av människor som skrapar, tjärar, syr och seglar, och som betalar tvåhundrafemtio kronor om året för att Östersjöns sista skuta från segelfartygens tid ska ligga vid kaj i Skillinge också nästa sommar.
När Klara Marie byggdes i Rønne 1884 fanns hundratals som hon. I dag finns hon. Alla de andra gick samma väg: till skrot, till botten, till glömska. Att hon inte gjorde det beror inte på tur, utan på att det i varje generation funnits tillräckligt många som tyckte att det vore synd.
Nu är det vår tur. En skuta från artonhundratalet är inte färdig någon gång. Tjära och linolja ska på, segelduk ska lagas, tågvirke ska slitas och ersättas, virke ska letas fram, och besiktningsmannen ska säga ja innan hon får lämna kajen. Det arbetet gör besättningen ideellt. Materialet däremot kostar pengar, och de pengarna kommer från oss som är medlemmar.
Som medlem får du kallelse och rösträtt på årsmötet, föreningens nyhetsbrev med rapporter från varvet och från sjön, och inbjudan till medlemmars egen segling. Du får också veta först när nya seglingsdatum släpps.
Men det du framför allt får är en andel i något som annars inte hade funnits kvar. Nästa gång du ser två master över Östersjöns horisont är det delvis din förtjänst att de är där.
Tvåhundrafemtio kronor om året.
Ungefär vad två kaffe och en bulle kostar på Österlen i juli.
