En av den dagens stolta var föreningens ordförande Arne Tidala, som kunde konstatera att trots alla pessimister (inga namn) och alla de 1,3 miljoner kronor som krävdes för att göra skonerten segelklar igen så var första delen av projektet i sjöss. Klara Marie var 116 år efter sjösättningen seglingsbar igen. Ett kulturhistoriskt ögonblick.
Färgen saknades på skrovet, överbyggnaden över maskinrummet var bara några brädor och lite plast och den direktverkande rorkulten (”en rejäl järnbit”) krävde sannerligen sina kraftiga händer – gärna fyra stycken – men hon lydde fint när scaniadieseln tryggt tryckte på ut ur hamnen. Motorn köptes för övrigt in separat, utan att man hade en aning om om den överhuvudtaget fungerade. Det var något av ett vågspel men som tur var slapp föreningen själv stå för funktionstesten utan den gjordes av Hventrafiken. Som av en händelse rasade nämligen en av Hvenbåtarnas motor av samma modell som Klara Maries varför den senares motor hyrdes ut. Förutom ett fint test på kondition och pålitlighet inbringade övningen 41.000 välkomna kronor till föreningen.
Väl utanför seglingsrännan fick dieseln vila och stagfocken tog vid. Det fick räcka. Lyckan bland alla inblandade var inte att ta miste på och det fanns till och med de som definitvt menar att själva Klara Marie neg värdigt och tacksamt för att återigen kunna klyva ytan i den svaga dyningen. En provtur som lovade allt men som bara var början.Det var intensiva veckor som väntade för att få Klara Marie klar för färden i västerled och främst tack vare dagligt arbete av trion Månsson, Ekström och Blomgren kom hon så verkligen iväg. Ännu var skonerten inte segelgodkänd så det var dieseln som fick stå för farten och framme i Malmö dagen före broinvigningen upptäckte den tappra besättningen snart på ett mycket påtagligt sätt att det fanns en del kvar att göra. Inredningen var det för all del klent med men vad värre var att det var klent även med däckets förmåga att hålla det hällande regnet ute. Och den sömn som inte regnet rådde på tog svallet efter de stora danska passagerarbåtarna hand om. Det var med andra ord en ganska mör besättning som på själva invigningsdagen brassade frukost på primusköket och sedan stävade ut på sundet. Bara för att bli överkörda av kungen.
Men vem bryr sig om kungar när drottningen av Skillinge 15 år senare skönt självklart sträcker ut sig längs kajen i väntan på nästa färd i Bornholmsgattet med förväntansfulla fiskare, korvätande barnfamiljer eller bubblande 50-årskalas. Nu med ratt och allt.
Skrivet av Leif Eriksson, 2015
