Året var 1994, samma år som Partrederiet Klara Marie bildades. Ett ”provnummer” av Bogsvall publicerades i blygsamma 300 exemplar. Initiativtagare till bladet var föreningens sekreterare, Percy Månsson tillsammans med pionjärtidens redaktör, Jari Gratschev.
Den allra första ordföranderutan var signerad Terje Reuter: ”Det är med otrolig glädje, jag som ordförande i föreningen `Partrederiet Klara-Marie` fått följa utvecklingen från den idé som Sven Svensson kom med, att fartyget d.v.s. skrovet, skulle bevaras och byggas upp på nytt för att bli en stolthet för Skillinge inom sjöfartens område. Klara-Marie är en respektabel dam från 1884 och behöver givetvis rustas upp för att segla igen, med Skillinge som hemmahamn. Hon är en av tre i Europa som bevarats från denna tid ….” I samma ruta uttrycker Terje Reuter en förhoppning om att hon med hjälp och stöd från sponsorer och andra från olika håll av ”Skåneland” skulle bli seglingsbar inom cirka 2 år. Terje Reuter hoppades också att någon mer ”genuin Skillingebo” skulle efterträda honom som ordförande. Och så blev det så småningom. 1999 blev Arne Tidala övertalad att ta över klubban.
Tre musketörer
Trion Percy Månsson, Arne Tidala och Sven ”Penne” Svensson är de företagsamma herrar som eftervärlden främst måste tacka för att projektet överhuvudtaget blev av. Idag är Percy Månsson den enda av de tre som är i livet. Men Arne Tidala berättade om hur de slet dag och natt för att få ihop pengar och för att rusta skutan. Troligen hade de i alla fall lite roligt under tiden. I provnumret från 1994 kan vi läsa:
”De 3 musketörerna
Månsson, Tidala och Svensson – de tre ”bröderna”. Födda samma år, uppväxta i Skillinge, samma klass i skolan. Nu bor de endast ett stenkast från varandra. Om några år firar de ”180-årsdagen” och har i Klara Marie nu funnit ”en ny sandlåda att leka i”. Tack vare Svenssons initiativ att starta försöket att rädda Klara Marie, Tidalas utom ordentligt Skickliga auktionsförfarande och Månssons idogt flitiga arbete som sekreterare i föreningens styrelse, har vi en oslagbar kombination som i alla led bidragit och bidrar, till att vi idag kan glädjas åt föreningen”Partrederiet Klar Marie”. Hipp, hipp, Hurra .”
Det tog, som bekant, lite längre tid än de cirka två år som Terje Reuter förutspådde att få skutan i segelbart skick. Men Bogsvall nr 2/2000 kunde på omslaget utropa: ”Klara Marie seglar igen”. Redan 1996 var Bogsvall profetisk när den på omslaget hade en tecknad bild av en Öresundsbro, som ännu inte fanns, med den restaurerade Klara Marie som heller ännu inte fanns, vackert seglandes framför. ”Utan broinvigningen som sporre hade vi inte blivit klara” sa Arne Tidala när jag intervjuade honom 2007. Men 2000 var det alltså klart och bilden på omslaget är ett foto, nästan exakt lika den visionära teckningen.
Fem år hade gått och Bogsvall, fortsatte att utvecklas. Utöver det första provnumret kom det ut fyra nummer 1995 med en upplaga som ökat till 500 ex., året därpå tre nummer, alla svartvita och alla i regi av Klara Marie allenast. Bogsvall från pionjäråren andas framtidstro, planläggningar och entusiasm, men också ett träget sökande efter sponsorer och fondbidrag. Redan i det första numret 1995 kan vi läsa om ”Guldregn över Klara Marie”, det vill säga hela 25 000 kronor från landshövdingefonderna. ”Det var två stolta herrar i varsin stilfull skepparkeps och kavaj, Terje Reuter och Reuter och Percy Månsson som for iväg till Kristianstad och Landshövdinge Residenset för att mottaga bidraget. ”
Ett seglande skepp
I det tredje numret 1995 ställs den allvarliga frågan som läsarna ombeddes ta ställning till: ”Till vilket skick tycker Du att Klara Marie ska restaureras?” följt av en diskussion om hon ska återställas så som hon var efter ombyggnationen 1945 då hon bombats i Nexö hamn? Eller kanske skulle hon bara kunna ligga i hamnen och se vacker ut? Kärnfrågan var hur föreningen ville att Klara Marie skulle användas. Om man kom fram till ett svar på detta kunde man anpassa utformningen och tekniska installationer, säkerhet med mera efter ändamålet. En brännande fråga var: finns det tillräckligt många som har skepparexamen för att kunna ta ut passagerare på en färdigbyggd Klara Marie? Kanske föreningen redan hade bestämt sig för att satsa på ett seglande fartyg eftersom intresserade ombads anmäla sig till den utbildning av flera skeppare och besättning som Medborgarskolan arrangerade med Kjell Johansson, som kursledare.
I bladets första årgångar kan man för övrigt läsa inlägg av skribenter som Axel Lancing, Åke Cato, Rune Skarsvik, Bertil Torekull … och förstås av aktiva styrelse- och föreningsmedlemmar.
Skutsamarbete
I och med det första numret 1997 hände det saker. Under en vinjett i färg kunde första sidan ståta med rubriken ”Första numret mot vidare vatten”. Som ett resultat av ”vårt nya skutsamarbete på Österlen” hade Klara Marie fått sällskap med Sarpen och Hoppet (Helene kom med senare). Med lite färg, bättre tryck på glättigare papper och ett utökat antal annonser blev tidningen bredare i sitt innehåll och med flera lite längre artiklar. Formen verkar ha satt sig. Det är roligt och hedervärt att Bogsvall har behållit den vinjett och den huvudsakliga utformning som pionjärerna arbetade fram.
Trots pengabekymmer, sponsors- och fondjagande, stormar och åskväder, så finns det väl gott hopp om att såväl skutor som Bogsvall seglar vidare. Och nog finns det en hel del kvar av pionjärernas entusiasm och framtidsanda …
Text: Karin Nörby
Detta utdrag ur Bogsvallshistorien har möjliggjorts av att Percy Månsson generöst lånat ut sina sparade fösta årgångar.
/ en ruta invid art./
”I början av år 1965 låg det 9 skutor med lastkapacitet på 55 – 120 ton upplagda i olika hamnar på Bornholm. Att jag valde att köpa Klara Marie var att hon i förhållande till sin ålder var i relativt gottt skick och kanske det viktigaste, att hon var ett plattgattat klipperbygge Drottningen av alla skutor).”
Sven Svensson i Bogsvall nr 2,1996
/Illustration/
Första sidan av Bogsvalls provnummer som kom ut till julen 1994.
